Hur blir man beroende?

Termer att undvika och termer att använda

I Sverige har vi haft traditionen att använda ordet missbruk (eller som personbeteckning ordet missbrukare), men de termerna är genom sin vaga karaktär mycket olämpliga och antyder dessutom att det alltid skulle finnas, som en godtagbar motpol, ett "bruk". I vår sociala miljö gäller sådant accepterat "bruk" bara alkohol och vissa ordinarie läkemedel (t ex bensodiazepiner), men är inte godtaget när det är fråga om t ex heroin, kokain, crack eller hasch.

Om termerna missbrukare och missbruk ändå används i vissa sammanhang i det följande(t ex i ord som missbruksbehandling), så har det samband med att termerna är så fast etablerade inom socialtjänsten, sjukvården och rättsväsendet (t ex LVM - Lag om Vård av Missbrukare), att det skulle bli felaktigt att sätta in ordet "beroende" istället.

Definitioner och mekanismer

En person som är beroende av alkohol eller andra droger har både fysiska och psykiska bindningar till drogen.

Om man blir så bunden till att använda en drog (t ex alkohol), att man fortsätter användningen, trots att detta har negativa följder både kroppsligt, mentalt existentiellt och socialt, har man blivit beroende av drogen. Det har därvid ingen avgörande betydelse vilken mängd man använder.

Detta förlopp kan ske smygande, under relativt lång tid (t ex med alkohol), eller inom en mer begränsad tidsperiod (t ex med crack).

I det följande läggs huvudvikten vid alkoholberoende, eftersom det är det mest omfattande drogproblemet i vårt land (liksom i den övriga västvärlden). Beskrivningen av mekanismerna och förloppen har dock i huvudsak giltighet även för andra droger, och till gruppen droger måste man också hänföra vissa av läkare legalt förskrivna medel ( t ex valium) som kan skapa  en minst lika svår beroendesituation som någon av de icke-legala drogerna, t ex heroin. Ett personligt vittnesbörd om hur en sådan situation kan utvecklas redovisas på en svensk hemsida, som också innehåller värdefulla litteraturhänvisningar och adresser till hjälpresurser.

När det gäller de övriga drogerna kan den sociala miljön vara avgörande för uppkomsten av ett beroende:

• det kan höra till gängse ton att regelbundet ta drogen (i arbetsgruppen, i gänget)
• närmiljön kan provocera till drogintaget ("En riktig karl tar sig en sup")
• det ordinarie arbetet kan underlätta regelbundet intag (firmarepresentation för kundkontakter)
• rituella vanor som utvecklas till ovanor (snapsen till maten vid varje måltid, drink varje dag efter arbetet för att "varva ned")
• rubbade dagliga tidsmönster (arbetslöshet, skilsmässa)
  

När det gäller alkoholberoende vet man, att det finns en stark ärftlig faktor: den som har alkoholberoende i släkten, framför allt på fädernet, löper 4 - 8 gånger större risk att själv utveckla ett beroende än den som inte har ett sådant ärftligt anlag. Man har nu lyckats spåra flera olika former, flera olika alleler, av den gen som styr uppkomsten av ett beroende.

Det finns tecken som tyder på att även andra former av drogberoende kan ha en ärftlig komponent.

Fysiska beroendesignaler

Man brukar tala om fyra tydliga tecken på beroende:

1. kontrollförlust (man kan inte styra längd eller mängd av drogintaget)
2. oförmåga att helt avstå från drogen
3. toleransökning (det behövs mer av drogen för att få samma upplevelseeffekter som tidigare)
4. behov av återställare (när drogen går ur kroppen får man abstinens).

En insiktsfull beskrivning av de mekanismer som påverkar utvecklingen av ett beroendetillstånd får man i Craig Nakkens bok "Jaget och missbrukaren.

Neurofysiologiska mekanismer

Alla beroendeframkallande medel stör (=minskar eller ökar) effekterna av hjärnans naturliga signalsubstanser, de ämnen som i nervkontakterna(synapserna) förmedlar nervimpulserna. Denna påverkan sker i den del av hjärnan som brukar kallas belöningssystemet. När en drog har stimulerat belöningssystemet, upplever man en positiv effekt, som dock snart försvinner för att följas av hunger efter ny stimulans. Oftast måste då den drogberoende öka dosen för att få samma effekt som tidigare (=toleransökning).

Abstinens och avgiftning

När man tvärt avbryter den regelbundna stimulansen av belöningssystemet (=slutar att ta drogen), känner man dels suget efter den positiva upplevelsen, dels utlöses funktioner som hjärnan har inbyggda för att bromsa överstimulering av belöningssystemet. Effekterna av detta yttrar sig i abstinens, ett plågsamt och i vissa fall livshotande tillstånd. Den drogberoende känner sig sjuk och svag, får svettningar, darrningar, frysningar, svår ångest och sömnstörningar, illamående och kräkningar. Det kan uppträda krampanfall och hallucinationer.

Om hallucinationerna hos en alkoholberoende uppträder efter några dagar av drogfrihet, kan det vara tecken på delirium tremens (DT), ett mycket allvarligt tillstånd som kräver omedelbar läkarbehandling.

De olika abstinenssymptomen behandlas av läkare som avgiftar patienten - man ger medel som dämpar ångest och oro, man sätter in medel mot kramper (kramperna kan i vissa fall vara epileptiska) och ger allmänt lugnande medel, vilkas verkningar klingar av under längre tid än den aktuella drogen och som man därför kan minska i långsammare takt och på det viset komma ifrån abstinenseffekter. Det kan också vara nödvändigt med doser av vitaminet tiamin, detta för att förhindra vissa hjärnskador.

Som avgiftningsmetod för drogberoende (droger som heroin, kokain, hasch, amfetamin, valium) har också sedan ett par decennier använts öronakupunktur. Behandlingen har en lugnande och ångestdämpande verkan, och den minskar också drogsuget.

Långsiktig behandling

Den akuta avgiftningsbehandlingen påverkar inte själva drogberoendet. För att man ska komma tillrätta med det krävs andra terapeutiska insatser för att få den drogberoende att genom ökad självinsikt helt ändra livsstil och välja andra belöningsmekanismer än ett regelbundet drogintag.

Sådan behandling kan vara individuell terapi hos psykolog eller psykiater, besök på stödgruppsmöten (AA, NA), vistelse i terapeutiskt samhälle eller intensiv gruppterapi på ett behandlingshem ( Minnesotamodellen). Utan uppföljande långsiktig behandling blir avgiftningen enbart akut katastrofhjälp och tillfälligt drogstopp, och den drogberoende återgår efter kort tid till sitt drogintag.

En översikt på svenska över beroendeframkallande medel med beskrivningar av typiska symptom för olika medel finns på CAN:s (Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning) hemsida.

CAN ger också regelbundet ut omfattande rapporter om drogutvecklingen i Sverige.Se CANs hemsida.

En del information om drogberoende finns också att hämta bland de specialuppsatser som finns förtecknade på Statens Folkhälsoinstitutets hemsida, även om det mesta där mer rör andra ämnesområden kring hälsa och sjukdom.